Undervisning vid Chalmerska slöjdeskolan i väg- och vattenbyggnadskonst och civil byggnadskonst startade 1856. I år, 2024, har man alltså undervisat i väg och vattenbyggnad i 168 år. Den förste läraren var Gustav Robert Dahlander, som fått sin väg- och vattenbyggarutbildning vid Marieberg. Trots att före 1856 ingen speciell undervisning i byggnadsämnen förekom, hade flera tidigare Chalmerister ägnat sig åt yrken i byggnadsbranschen. Enligt en matrikel upprättad 1929 ägnade sig 24 Chalmerister examinerade före 1856 åt Väg- och vattenbyggnadsyrket.

Tidigare hade Palmstedt givit föreläsningar i geologi. Mera regelmässig undervisning i detta ämne fick Chalmers emellertid först 1862. Undervisningen sköttes av kemiläraren.

Det för en väg- och vattenbyggare så utomordentligt viktiga ämnet lantmäteri upptogs på schemat först någon gång mellan 1868 och 1873.

År 1868 organiserades undervisningen i tre fackavdelningar. Byggnadsfacket, vid vilken såväl väg- och vattenbyggare som arkitekter utbildades, var sammanhållet ända fram till 1906. Med anledning av detta firades 1993 sektionens 125 år jubileum.

År 1888 var ämnet väg- och vattenbyggnadskonst indelat i fyra avdelningar: vägbyggnadskonst, järnvägsbyggnadskonst, brobyggnadskonst och vattenbyggnadskonst. Intressant är att materialet ”beton” omnämns i programmet 1888 som material i byggnadsgrunder. I programmet för 1900 har ”beton” blivit ”betong”.

 

I 1907 års program har väsentliga förändringar inträtt. Ett lektorat har inrättats i väg- och brobyggnadslära (Per Gullander), och en särskild lärare (Wolmar Fellenius) har hand om vattenbyggnadsläran. Allmän byggnadskonst och husbyggnadskonst har 1907 slagits ihop till ämnet husbyggnadslära. Kurserna från 1907 bibehölls ganska oförändrade fram till 1915. Det är av intresse att se att benämningen ”järnbetong” 1912 utbytts mot ”armerad betong”.

År 1915 inrättades på Chalmers en lång rad speciallärartjänster. Sålunda fick väg- och vattenbyggarna speciallärare i betongkonstruktioner, byggnadshygien och stadsanläggningslära. Lärarna i vattenbyggnadslära och geodesi blev också speciallärare.

Fram till 1937 hade väg- och vattenbyggnadsfacket haft endast en professur, nämligen Sven Hultins i väg- och vattenbyggnadslära. Detta år tillkom professuren i byggnadsteknik med Hjalmar Granholm som innehavare från 1938. En ny epok i Chalmers väg- och vattenbyggarutbildning började därmed, präglad av omfattande forskningsverksamhet. Avdelningen för väg- och vattenbyggnad fick 1943 egna byggnader för såväl undervisning som forskning. Dessa är ännu år 1967 i bruk för forskning och övrig institutionsverksamhet.

Under perioden 1938-1946 bröts materialläran samt byggnadsekonomi och byggnadsorganisation ut ur husbyggnadsläran och ett nytt ämne, byggnadsakustik, tillkom. Undervisningen sköttes av speciallärare. År 1946 om bildades speciallärartjänsten i vattenbyggnad till professur. Året därpå tillkom professur i geologi och 1949 delades Sven Hultins professur upp i byggnadsstatik och brobyggnad. Speciallärartjänsten i byggnadsekonomi och byggnadsorganisation blev professur 1951.

Efter hand hade kurserna blivit så många och så omfattande, att ett linjeval måste införas i fjärde årskursen. I 1946-47 års studieplan fick man välja mellan ämneskombinationer med två ämnen i varje. Vissa mindre ämnen skulle därvid slås ihop och räknas som ett ämne.

Under 1950- och 1960-talen har en stark utveckling av undervisningen och forskningen skett. Antalet årligen intagna elever har ökat från 45 till 170.

När Teknologsektionen V bildades är en gåta höljd i dimmor. Säkert är att V-teknologsektionens protokoll saknas fram till 1948, men att V-teknologsektionen och flera sektionsfunktionärer med säkerhet har funnits under lång tid dessförinnan.

Källa: Väg- och vattenbyggarutbildningen och ämnet byggnadsstatik vid ”Chalmers” 1829-1967 En historik tillägnad Sven Olof Asplund Författare: Alf Samuelsson, Bengt Åkesson, Nils Åberg, Lennart Ågårdh, Nils-Erik Wiberg och Mats Fröier Utgivningsår: 1968